Mina erfarenheter av att växa upp som en invandrad kille i Malmö på 90-talet och om integration i det ituklyvda Sverige.

I området jag bodde i Malmö under mina, i brist på en bra svensk översättning, ”formative years” bodde inte många svenskar. Nästintill inga, egentligen. De få som gick att hitta mellanlandade där, oftast kortvarigt, innan de försvann till andra områden. Andra kom från ytterst trasiga familjeförhållanden med missbruk och dylikt, till den grad utstötta från samhället att de av apati eller brist på val bodde i Bellevuegårdens miljonprojekthus. Måhända betraktades de sistnämnda inte som ”riktiga” svenskar ens av oss, fastän de åtnjöt en märklig sorts respekt bland de äldre. De var suédi.

Fastän ingen av oss träffade eller umgicks privat med svenskar med någon regelbundenhet (vi träffade ju ett par i klassen vanligtvis) visste vi alla att svenskar hatade invandrade. Detta var ett givet faktum. Jag upprepar, för jag föreställer mig att för många är detta oförståeligt, men för oss var det ett givet faktum, så självklart att ingen längre reflekterade över det mer än att konstatera att så var fallet. Svenskar var, för oss, en mystisk och mytisk homogen grupp av blonda rasister, rika makthavare som vi aldrig träffade, och som visserligen tagit emot oss men som inget högre önskade än att bli av med oss igen (http://www.sydsvenskan.se/malmo/i-skottens-skugga/ av denna artikel i Sydsvenskan att döma lever den här föreställningen kvar i allra högsta grad. Finns det sociologiska studier gjorda på anledningen till dess uppkomst och kvarlevnad?). Och när gruppen ”de” var så enhetligt definierat blev bildandet av gruppen ”vi” följaktligen naturligt. Vi, utlänningar, från Bellevuegården. De mot oss. Vi mot dem. Denna indelning av samhället ifrågasattes aldrig. De svenska klasskompisar som var levande bevis på motsatsen ansågs vara rariteter, visserligen svenskar, men inte en del av etablissemanget. Det fanns också de klasskompisar som förstärkte den skeva världsbilden.

Vilka var vi som bodde på Bellevuegården? En brokig grupp människor härstammande från framförallt Iran, Irak, Kosovo, Palestina, Chile och forna Jugoslavien, barn till arbetarföräldrar och akademiker, sekulära familjer, muslimska familjer, katolska familjer, rysk-ortodoxa familjer, barn från konservativa hem och från socialistiska hem, barn från kärnfamiljer, enföräldersfamiljer och söndriga familjer, barn som tyckte om fotboll och barn som tyckte om basket, och som hade endast en sak gemensamt i övrigt: vi/våra föräldrar hade emigrerat till Sverige, och vi identifierades, och identifierade således oss själva, som utlänningar (de flesta av oss var också relativt fattiga, fastän det inte besvärade oss så mycket just då). Vi, invandrare, vi utlänningar. Allierade på grund av vår livssituation.

En parantes: ett märkligt resultat av denna synsätt var att en dialektal brytning av rätt proportion (för mycket brytning var grund för löje samtidigt) definierade en person som en av oss. Utlänningar som inte bröt ansågs vara femtekolonnare, underkuvade svikare som försökte lämna ”sin” grupp och ansluta sig till svensken som inte ville ha med hen att göra (kan tänka mig att en bra jämförelse är om en hantverkare hade kommit till jobbet och börjat prata ”akademiskt”). Därför var det många som kunde prata felfri svenska när de ”härmade” svenskar, men bröt när de pratade normalt. De var inte pga (som kanske vissa trodde) en brist på språklig begåvning.

Rätt tidigt som barn/ungdom insåg man att man placeras och ska placera sig i hierarkier. I hierarkin i klassen, i hierarkin på gården, i hierarkin i samhället. Den ofrånkomliga kapitulationen till den övermäktiga fienden SVENSKEN (och jag tror många kände med sig att förr eller senare i livet skulle man tvingas kapitulera inför hen) kunde hanteras på två föreställda sätt: undergivenhet eller insubordination. Och då man nästan aldrig träffade SVENSKEN, och på så sätt slapp försvara sitt ställningstagande, adderat till en allmänt rebellisk livsåskådning (”vi mot dem”), föll valet allt som oftast på insubordination. Ekonomisk konkurrens var uteslutet. Kulturell konkurrens var svåruppnåeligt. Akademisk konkurrens likaså, bland annat pga våra föräldrars obekantskap med språket och skolsystemet. Eventuellt kunde några konkurrera i idrottssammanhang. Tuffhet var annars många ungas val. Lätt att förmedla, lätt att förstå, och kräver ingen tidigare investering eller grundbygge. För många fanns kanske inte annat heller. Tuffhet mot varandra, och tuffhet mot utomstående, tuffhet inåt och utåt. Skymf mot SVENSKEN kunde användas som en slöja för att dölja ens egenupplevda tillkortakommande i förhållande till denna överhöghet. Man kunde aldrig uppnå samma sociala status, eller ekonomiska status, eller akademiska status, eller kanske ens passa in i hens samhälle, men man kunde placera sig själv högre i tuffhetshierarkin, och det räddade ens självbild och stolthet från totalt annihilation i alla fall. Denna kultur frodades på gården.

Vi blev bi-kulturella snabbt. En kultur hemma (respektfullt, ödmjukt, vänligt) och en kultur ute (respektlöst, skrytsam, provokativt). De som ville betyda något ute på gården var tvungna att anpassa sig.

Och det fanns inget som tydde på något annat.

Problemet med detta upplägg var att tuffheten måste ständigt bevisas inför andra. De allra flesta begränsade sig till tomt prat, men det fanns ett fåtal som var mer benägna att bevisa sin tuffhet med handling. Detta ledde till en uppsjö av problem i diverse skolor, i stan på Gustav, under fotbollsmatcher, på nattklubbar. Oskyldiga ungdomar (och vuxna) tog allvarlig skada. Samtidigt späddes fördomarna på om den oregerliga och våldsamma ”invandraren”, otacksam i sin natur, aggressiv bortom självkontroll. Påståenden som rotade sig inte minst hos samma invandrade som de förringade.

Vändningen, psykologiskt, började för min del 1997. Som deltagare i ett socialt experiment antogs en del av ungdomarna från Bellevuegården, däribland jag, till Slottsstadens högstadieskola, ett läroverk beläget i ett övervägande övre medelklassområde i västra Malmö (från vad jag har förstått i efterhand, i strid mot medelklassföräldrarnas intensiva protester och till deras stora förtret och ilska). Från ryktena som nådde oss om ”Slottis”, som skolan kallades i folkmun, var tiden nu kommen för oss att träffa svensken, den riktiga svensken, rassen. Det var inget vi såg fram emot (även om det var en bättre investering för ens framtid än att gå på Kroksbäcksskolan, det visste vi redan då).

I min klass var jag ensam kille från mitt område, eller så var vi två. En ytterligare vän från ett angränsande område gick också i klassen. I övrigt bestod klassen övervägande av svenskar från villaområdena runt Slottsstaden och Bellevue sjösida (inte att misstas för Bellevuegården). Det fanns ingen att söka sig till i klassrummet, det fanns inget skyddsnät att falla tillbaka mot, ingen bekant från gården att gänga ihop sig med, jag var där i egenskap av mig själv, avskärmad från mina sedvanliga allierade, med en grupp individer som inte delade samma humor, samma sätt att uttala sig på, samma sätt att reagera på och definitivt inte samma sätt att resonera på.

Det föranleder frågan: vad väcker löje? Att inte visa handlingskraft i en spänd situation? Att inte försvara sig mot en orätt? Att inte förstå subtila och intrikata sociala tecken och behöva uttala allt öppet? Att bryta och prata slang? Att hävda sig med skryt? Att vara okunnig om den andres kulturella referenser?

Att ha olika åsikter om vad som är åtråvärt och moderiktigt?

Att ha olika åsikter om vad som är beundransvärt och fint?

En situation kunde se ut så här:

–          Han kallade din mamma för hora precis.

–          Haha, ja.

–          …

–          ”Manneeeen, din mamma är en hoooora jag svär!”

–          … ska du inte göra något?

–          Nej. Min mamma är inte en hora, hon är jurist.

–          Det spelar knappast någon roll! Han förolämpar din mamma, du måste göra något.

–          Varför det?

–          …

”Varför” är en hemsk fråga att ställas inför när man inte har ett bra svar. Enligt gårdskulturen fick en sådan kommentar inte gå ostraffat förbi om man ville bibehålla sin plats i hierarkin. I den här nya obekanta kulturen hade man placerat sig längst ner hierarkin genom att göra en sådan kommentar till att börja med. Det var inget vi förstod då. Vi visste bara att den andres reaktion var oförståelig. Vi fick inte ihop det.

Början av högstadiet, kanske till och med hela det första året, präglades av, från vad jag minns, en ömsesidig misstänksamhet och avståndstagande mellan oss och dem. En negativ spiral tog vid i vissa klasser när Bellevuegården svarade med ökad aggressivitet när svensken visade sitt förakt genom att isolera sig och ta avstånd, och medelklassbarnen tog mer avstånd pga en oprovocerat och obehaglig aggressivitet av hotfulla invandrade.

Men samtidigt studerade vi varandra. Det var ofrånkomligt när man umgicks så tätt inpå varandra, dagligen, vecka in och vecka ut. Man la märke till saker hos de andra som man gillade. Man blev sakta bekant med en ny sorts humor. Bekant med en ny sorts tankesätt. Jag la märke till en inställning där behovet av att ständigt bevisa sig inte fanns, och där atmosfären i vissa avseende var mer befriande. Jag kom också för första gången i kontakt med personer med politiskt konservativa värderingar. Jag kom för första gången i kontakt med starkt anti-feministiska värderingar.  Och med en övertro på sin egen förträfflighet. Jag började förstå varför vissa saker väckte löje hos dem, men inte hos oss. Jag började sakta förstå dem, och därför sakta bli dem.

Jag började för första gången, vid 13 års ålder, efter 10 år i Sverige, bekanta mig med en svensk världsbild. Jag började bli tri-kulturell.

Parantes: det fanns ett fåtal svenska elever som hade vuxit upp i överväldigande invandrartäta områden, och därför också präglats av gårdskulturen (för att passa in i hierarkin osv). Dessa klassades som ”hobbyblattar” av medelklassbarnen och åtnjöt en speciell sorts svidande förakt från dem. Det var som om dessa barn hade gjort ett aktivt val att frångå sin pursvenska kultur, och därför var förrädare. Vad medelklassbarnen inte visste var att även vi hade alla frångått vår hemkultur till förmån för gårdskulturen. De visste inte detta för de var inte bekanta med vår hemkultur. Gårdskulturen var inte vår första kultur. Alla gjorde vad de behövde göra för att passa in där de var mest. På ett sätt kan man säga att vi alla var hobbyblattar.

Och det fanns också gemensamma intressen så klart, det finns det alltid. Tjejer. Fester. Idrott. Prylar. Spel. Instrument. Filmer. Musik. Alkohol.

I åttan festade vi ihop för första gången. Blev fulla på smuggelvodkan Zaranoff och Multivitamin Getränk ute i parken i Mellanheden innan skolans Halloweendisko. Ingen av oss blev insläppt naturligtvis, och därmed var en ny ”oss” och en ny ”dem” (vuxenvärlden) definierat. Efter det började en ömsesidig tillit sakta ersätta misstänksamheten vi tidigare känt inför varandra. När garden sänktes och kraven sänktes och förväntningarna försvann kunde istället allas egentliga personlighet komma fram. Det låter löjligt självklart idag, men det var inte självklart då: jag förstod nu att svenskar inte hatade oss. Jag la märke till att deras uppfattning om oss hade förändrats. Vi började bli individer. I slutet av nian hängde vi hemma hos varandra ständigt. Ett tag var vi oskiljaktiga.*

***

*Disclaimer:

Jag vill klargöra att jag inte har någon psykologisk eller antropologisk bildning, och jag kanske inte använder rätt terminologi i vissa avseenden. Det är bara ett försök att sätta ord på hur jag uppfattade saker. Detta är endast min uppfattning om hur saker hände. Det kan hända att min granne inte uppfattade världen likadant. Detta är en subjektiv beskrivning. Därför använde jag ordet ”svensk” på samma sätt som vi brukade använda då. Därför har jag inte heller någon genusaspekt, för det var inget jag reflekterade över på den tiden.

***

Högstadiet är gränsen till när en sådan här ihopblandning fungerar. I gymnasiet är det redan för sent, alltför sent. Jag har sett det själv, på S:t Petri gymnasieskola i Malmö, när ungdomar från Rosengård försökte ta sig in i medelklass-svenskheten, men fick kalla handen. Kanske hade individerna differentierat sig så pass att de inte kunde tänka sig acceptera någon som inte hade differentierat åt samma håll. Hur som helst var det för sent för dem då. Kanske fick de en ytterligare chans i arbetslivet, även om det ter sig osannolikt för mig. De borde alla blandats ihop på förskolan.

Om Sverige någonsin ska ha en chans till lyckad integration måste invandrade människor blandas med infödda svenskar, under en lång tid, kontinuerligt. Aktiva handlingar och val från politiker måste se till så detta sker. Det krävs varken mer eller mindre.

Ibland hör jag invandrade, eller barn till invandrade som är födda här, som bott här hela sina liv men säger att de är araber, eller iranier, eller bosnier. Inte svenskar. Inte bikulturella. Att leva och bo i Sverige och marineras i dess skolor, i dess arbetsplatser, i dess tv och radio, i dess sommar och vinter, i dess midsommar och påsk, och tro att man inte är åtminstone delvis svensk, att man är totalt opåverkad av allt runt omkring sig. Det är inte det jag menar. Men samtidigt förstår jag vad de menar. Man är en del av systemet, men man är inte inne i systemet. Som en av mina vänner sa ”jag är en livslång inneboende”.

Vissa tror kanske fortfarande att rasist-svensken lurar där ute. Vissa får aldrig sin Slottis. Anledningen till att många invandrade inte integreras är för att det inte finns något för dem att integreras med.

***

 Att vara en invandrare i Sverige är en integral del av ens identitet. Man är en invandrare (iaf om man inte är ljus västeuropé, ljus amerikan, eller dyl). Individens socioekonomiska bakgrund, anledning till emigration och antal år som passerat sedan invandring, tillsammans med individens personliga åsikter, familjebakgrund, karaktär, intressen och status, kan ögonblicken reduceras till intet med det alltäckande substantiv ”invandrare”. Det är enkelt att generalisera om invandrare. Det är lätthanterligt och överbelastar inte hjärnan med det kostsamma arbetet att tillskriva 1 miljon utlandsfödda individer personliga egenskaper, säregenskaper. Jag är en invandrad individ. Men jag är också en invandrare.

Politiker som är positiva till invandring har, enligt min erfarenhet, liten till ingen kontakt med invandrare i sina vardagliga liv. De är proponenter av invandring av moraliska skäl, av etiska skäl men sällan mer än så. De bor inte där invandrade bor, de har inte jobbat där invandrade jobbar. Deras barn går inte i samma skolor och de äter inte ute på samma restauranger. När dessa politiker försöker försvara invandrade blir det således en snårig skog att orientera sig igenom. Hur försvarar man en grupp människor man aldrig möter? Det blir banala känsloargument, ibland ihopvävt med påstående utan belägg. (Fascisterna är inte sena att utnyttja detta för att påvisa att denna imaginära verklighet inte stämmer överens med många medborgares. Känsloargument överhuvudtaget av typen ”det är synd om dem” går inte hem hos många människor som känner sig åsidosatta av samhället, för de har ingen sympati kvar att ge). Jag har till och med hört Björklund försvara invandring med argumentet att barn till exil-jugoslaver i Sverige studerar på högskolor i högre grad än med barn med inrikesfödda föräldrar (ironin i att samma minister som påstår sig stå på ”skoltrötta ungdomars” sida gör en så tydlig distinktion av vad han anser vara framgång/bidragande medborgare).  Då och då väljs en invandrad person ut av dessa politiker för att representera andra invandrade som ett sätt att komma runt problemet. Vi har naturligtvis inget att säga till vid valet.  Ingen bryr sig om Behrang Miri där jag har bott. Ingen bryr sig om Alexandra Pascalidou där jag har bott. Ingen bryr sig om Omar Mustafa där jag har bott. De för inte min talan. Jag har inte utsett dessa människor till min representant. Precis som att jag inte för någon annans talan som inte valt mig som representant.

Invandrade måste börja engagera sig själva som individer.

***

Ett gäng killar från Bellevuegården hänger på Fridhemstorget efter att mörkret har infallit. Sverigedemokraterna går fram till dem och säger ”Grabbar, ni vet det här med att ni tror att alla svenskar är rasister och har därför adopterat en falsk machismo för det är enda som förhindrar er självbild från att förintas totalt, det där är fel. Vi är inte rasister. Och ni har mer att erbjuda världen. Ni kommer få bra jobb och kunna försörja er själva och bli viktiga och bidragande medlemmar av vårt samhälle. Kom så pratar vi lite.”

Nej, det gör de inte. Det är inte deras ansvar. Det är inte deras fel att de killarna finns, och att de killarna är felinformerade. Det är killarnas eget ansvar att ta sig ut ur en värld de inte har en möjlighet att ta sig ut ur. Och när de inte kan står Sverigedemokraterna och pratar med pensionärerna på andra sidan torget om hur landet förstörs av illvillighet.

De säger att antalet våldtäkter i Sverige är det högsta i Europa, och insinuerar att det är invandringen som medfört det, men utelämnar att Sverige har en av världens strängaste sexualbrottslagar som medför att samma handling som är brottslig i Sverige är lagligt i tex Italien (se Assange, J). Det är anledningen till att vi har ett relativt högt antal våldtäktsanmälningar. Att svenska kvinnors kroppar omfattas av mer rättssäkerhet är en positiv sak. Om man brydde sig om att utrota sexualbrott borde man koncentrera sig på sättet män ser på sin rätt till kvinnans sexualitet överhuvudtaget, istället för att etnifiera problemet.

De säger att utrikesfödda är överrepresenterade i brottsstatistiken men utelämnar att de största riskfaktorerna för kriminalitet är dels avsaknad av gymnasial utbildning, dels beroende av socialbidrag. Om man på allvar brydde sig om att motverka brott hade man koncentrerat sig på de allra största riskfaktorerna, istället för att etnifiera problemet.

De har ekonomiska argument om 100 000 nyanlända invandrade om året som suger upp statens intäkter. ”Det är DÄRFÖR du inte kommer till läkaren, medborgare, tänk vad vi kunde gjort med alla de socialbidragspengarna istället.” Riksdagens statistik som dementerar många av dessa myter nämns inte (http://www.regeringen.se/sb/d/17468). Enligt OECDs rapport bidrar varje invandrad i Sverige i snitt 1000 kr/år mer än vad de får av staten (http://www.dn.se/ekonomi/invandrare-betalar-mer-till-samhallet-an-de-far-tillbaka/). Detta nämns nog inte. Samhällets krassa ekonomi etnifieras istället.

Allt pensionärerna ser är ett gäng mörkhåriga killar med blanka miner som sitter på ryggstödet av en träbänk. På det sättet man inte får sitta. Och båda vet om det.

Och landet förstörs av illvillighet.